Samuraili's Blog

16- 22 Januari 1980

22 Aug 2010 Kommentera

av samuraili i Med Segelbåten Osten till Västindien 1979-1980

Saone -Rhone 16-22 januari 1980.

Framåt eftermiddagen började isen smälta bort och vi lyckades återigen få lift med en pråm – som i sin tur bogserades av ytterligare en pråm. När våra vägar skildes, kom det en pråm till vars besättning förbarmade sig över oss. Vi hade ca 2 mil kvar till nästa stad, där vi tänkt stanna för natten.

Båt efter pråm efter pråm...

Vi hoppades innerligt att Per hade pengar åt oss. Vi var nu inne på sista maten i skafferiet. Bensinen vi hade i tanken var också det sista vi hade kvar.

Borg på berget

Jag saknar TR. Inte så värst för jobbet i sig även om det var kul, men för all tillgång till kakor och bullar och mat… mm… jag är så sugen på något med socker i att jag drömmer om det på nätterna. Precis när jag ska sätta tänderna i en kexchoklad, så vaknar jag eller så byts drömmen ut till något annat.

På kvällen tog vi en runda på stan för att ta reda på vad stan hette. Det var sent och vi såg ingen vi kunde fråga, men lite överallt såg vi ordet Tournous, så vi bestämde oss för att det var namnet på den lilla staden. När vi följande dag rigde hem från postkontoret fick vi veta att det blir inga pengar förrän vi kommer till Lyon. Det skulle bli en konst att göra mat av lite udda ingredienser. Ris med blåbärssoppa och dylikt. Vi fick helt enkelt klara oss med det vi hade.

I Tournous blev vi stoppade av polisen. De tyckte kanske att vi såg luffiga ut, och det gjorde vi säkert också. Antagligen luktade vi inte så gott heller, som sagt, vi duschade inte så ofta. De fick se våra pass och verkade nöja sig med det. Men de verkade tycka att det var konstigt att befinna sig mitt i vintern på en kanal mitt i Frankrike, i en segelbåt. Jag kan inte annat än hålla med dem.

Botten på vårt flytande hem ser nog inte så kul ut, vi har stött på grund och fastnat i annat bröte under färden.

I Lyon den 18 januari fick vi till slut pengar. Lennart fick brev till Poste Restante i Lyon och skyndade tillbaka till båten för att få läsa i fred. André drog i väg åt annat håll för att kanske också få vara i fred ett tag. Det blev Bertil och jag som gick för att handla mat. Ingen av oss två kan detta vackra men obegripliga språk. Det gick bra så länge vi kunde peka på saker vi ville ha. Bertil kan också räkna till tio på franska. Men det kom vi inte långt med när vi skulle förklara att vi ville ha vispgrädde. Bertil talade dock kroppsspråk bra. Han började sjunga ”Happy birthday to you…” lite väl högt tyckte jag, och så låtsades han vispa i en inbillad skål i famnen. De förstod.

Vi åt baguett och vin. Gott. Sedan tvättade vi oss! Vi besökte en simhall.

Vi har en lärobok i spanska ombord. Det är så dags nu, men jag började läsa lite i den. Vi närmade oss Medelhavet nu. På våra promenader hade vi inte längre mössa på oss, och man kunde nästan ta av sig jackan. Ett annat tecken på varmare klimat var André. Han slutade sova med termokläder. Bertil har bara kalsingarna när han sovre, och jag har inte längre två par strumbyxor och tjocka tröjor utan bara en t-shirt.

Killarna har sett små palmer! Jag har bara sett det på TV och bilder, aldrig i verkligheten.

Det är en stark medström på ca 3 knop. Båtens motor gör ett par knop, så när vi gick på grund en sista gång innan kanalfärden var över, så gjorde vi det ordentligt i den farten. Killarna är mycket oroliga för hur det gått för båten. Det läcker in mera vatten nu. Jag låg på en madrass på däck och läste bok, André hade rodret, Lennart och Bertil stod på fördäck när det smällde. Jag såg att båda höll på att trilla överbord, då de föll mot grabbräcket, som de lyckligtvis fick tag i. Det flöt upp något som såg ut som bensin.

Man kan skymta Alperna. Det är milt men dimmigt, så man ser dem inte så tydligt. Det är ett underbart landskap här. Vi har passerat den subtropiska gränsen säger killarna.

Den 20 januari övernattade vi i en stad som heter Taurnun. Idag, den 22 januari har vi 4 mil kvar till Medelhavet.

Bertil och Lennart är helsugna på att få segla, efter en månad på kanalerna. De pratar inte om annat. Jag är lite nervös över seglingen faktiskt. Inte rädd direkt, men spänd. Jag tycker själv att jag helt och fullt har anpassat mig till det här livet, och njuter av det. Ångrar inte en sekund att jag gav mig in i det här. Men jag tänker mycket på mina föräldrar, har väl hemlängtan, litegrann.

Förhållandet till André blir allt svårare, både Lennart och jag bråkar en hel del med honom. Om jag bara kunde sluta vara så uppkäftig! Det ger ju inget. Nu ska Bertil få skriva några rader innan pappret tar slut…

- – -

Hej Broder! En kram till dig. Nu börjar snart den riktiga jordenruntseglingen! Man slipper snart lyssna på öööööö…. om allt går som det ska, bör vi vara i Malaga om en vecka, tio dagar efter det på Kanarieöarna. Där stannar vi ett tag för att se över båten. Det börjar lukta hav nu, mmmmmm…härligt! Det ska bli intressant att se vem som hoppar av projektet – Ingvar och Micke har ju redan hoppat av. Ska bli härligt när Pär kommer i alla fall – med snus och pengar så man kan ta sig ett glas igen. Ha det broder! Din tillgivne vän, Bertil.

11-15 januari Rhen-Rhonekanalen

30 Jul 2010 Kommentera

av samuraili i Med Segelbåten Osten till Västindien 1979-1980

Den 11 januari tog vi oss genom 40 slussar från Mulhouse. 3 mil! Tänk dig 40 slussar på en sträcka av 30 km! Vi stannade för natten i en liten stad som heter Montbeliard. Slussarna är sådana där små som man sköter manuellt. En sådan sluss rymmer kanske inte fler än 3-4 båtar av vår storlek. Men saken är nu den, att det är bara vi som färdas i denna kanal. Slussvakten är samme gamling som vevade sluss åt oss i Muhouse. Han får hjälp av sin son (tror jag det är) och vi hjälper också till. Slussvakten berättade att ingen båt har färdats här på 50 år – som inte kunnat bäras förbi slussarna. Dessa är placerade vid sidan av kanalen, och där slussen ligger finns en litet vattenfall på en meter eller lite mera. Nu färdas vi uppåt, då är det ingen fara, men nerfärden är lite värre. Om motorn skulle strejka, skulle vi inte kunna hindra att båten driver in i vattenfallet. Ett fall på en meter skulle vi säkerligen överleva, men det skulle knappast båten. Bäst att ha motorn i gång alltså.

En av många små manuella slussar längs Rhen-Rhonekanalen

Jag steg upp samtidigt med det andra – kors i taket – kl 8 på morgonen. Det blev en städ och bakdag. Båten blir snabbt grisig, litet utrymme och 4 människor som inte är så pigga på att städa. Det är Bertils matlagningsdag. Vi är egentligen inte så noga med det där ännu, det kommer sen när vi ska segla – vem som gör vad och när. Bertil lagar löksoppa. Han är bra på det säger han fast han aldrig gjort det förut. Se, det finns saker de andra aldrig gjort förut också! Löksoppan blev kryddig, lite för mycket i mn smak, men gott ändå. Nybakat bröd och soppa. Mmmm. Trots att det fick bli utan smör. Vi har inte så gott om det, och har därför bestämt att det bara ska användas till matlagning.

Jag blir alltmer irriterad på André. Det är en släng av mindrevärdeskomplex förstås, för att jag inte studerat på universitet som han. Jag gick ju knappt ut nian. Han påminner mig hela tiden om det. ”Det där skulle du ha kunnat om du hade läst på universitetet…” Jag är inte så bra på att hålla band på mig tyvärr, så Lennart och Bertil får stå ut med mycket tjafs och en hel del gräl mellan André och mig.

Is

Passerar Breváns...

Is

Den 12 januari ringde jag till mamma. Hon lät så glad, fast jag vet att hon gråter mycket. Jag kände en klump i halsen. Hemlängtan förstås.

Vi ringde Per också. Han är kvar och jobbar ihop mer pengar till resan. Mina två tusen har tagit slut och de andras pengar också. De 20 limporna Camel och Prince samt 12 flaskor whisky var kanske en onödig utgift, men de kostade bara 140 kronor hos skeppshandlaren, så det var ju inte så farligt. Vi har annars levt väldigt snålt, inte mycket extra utöver de mål mat vi äter om dagen. Inget lyxliv alltså. Per skulle ordna pengar till oss men hade inte fått ut dem ännu för sitt jobb hos Skåne Inredningar. Bensin är det som vi lagt mest pengar på, det är svindyrt här i Frankrike, 3 kronor litern!

13 januari var det verkligen svinkallt! Nedgångsluckan till salongen frös fast, det är tunn is på vattenytan och vi fryser helt kopiöst. I natt var det kallare än någonsin under kanalfärden.

Kl 17 lade vi till för natten i staden Besancon. Vi blev fast mellan två slussar och ett vattenfall efter en fantastisk färd, bland annat i en kanal som gick i en lång tunnel under ett berg. Ovanför den stod ett gammalt vackert slott, eller fort. Massor av höga berg runtomkring oss. Vi blev påtittade av ett gäng nyfikna franska ungdomar vid ett tillfälle där vi sakta puttrade fram. De frågade en massa, jag förstod inget men killarna kunde ju tala med dem (de har ju studerat….) och berättade vart vi var på väg. De var avundsjuka på oss sa de.

Kanalen gick genom en tunnel

Kanalen gick genom en tunnel

Kanalen gick genom en tunnel

Solen tittade fram flera gånger under dagen men det var ändå några grymma minusgrader att stå ut med. Kanalen är grund. Det diskuterade killarna innan vi gav oss in i denna kanal. Båten går på 1.6m djup och kanalen är inte mycket djupare. Vi dunsade i på flera ställen den dagen. Vi fastnade flera gånger men det verkar vara dyig botten, det gick lätt att komma loss igen.

Vi var inne i Besancon en sväng. Flera konditorier passerades med stor ångest. Förmodligen var det bara jag som kände detta sug efter sockersöta bakelser. De franska konditorivarorna är mycket läckrare än de svenska. Eller så inbillar jag mig eftersom jag är så sugen, men smaka, det har vi inga pengar till!

Den 14e januari lämnade vi Besancon först kring kl 11. Några timmar senare var det inte längre tunn is på vattenytan, utan vi mätte det till 1-3 cm tjockt på sina ställen. Det var med ett fasligt oljud båten skar genom isen, man fick höja rösten när man pratade. Bertils fot gick genom isen med en gång å han fått för sig att gå på den, men han lade sig ner och kröp på isen en bit bort, för att bli fotogaferad. Alla har vi våra nöjen…

Bertil kryper på den tunna isen

Under natten  frös inte bara nedgångsluckan fast, det var istappar på insidan av båten också! Men när dagen kom med molnfri himmel smälte isen snart i solen. Ändå känns det inte alls som vi vore på väg söderut, då det blivit kallare nu är bara en vecka tidigare. Den dagen tvättade jag mig också! Vilken känsla. Kokade upp lite vatten på gasspisen, blandade med isvattnet så det blev någorlunda uthärdligt, och krånglade in mig på den lilla toan för att tvätta mig i de få liter vatten som handfatet rymde. Men jag kände mig så fräsch! Det var ett tag sedan vi var och duschade i Tyskland på den där seglarklubben.

Vi stannade för natten i en liten by som inte stod med i vår skolatlas, och vi brydde oss inte om att ta reda på var vi var fast vi ändå gick in till byn och delade på en karaff vin i en liten vinstuga. Det var en sådan mysig stund som man förmodligen minns hela livet sedan. Det var varmt och skönt i vinstugan.

Vi har fått en läcka i båten och pmpen är fastfrusen. Det är bara till att ta hink och skopa med några timmars mellanrum och ösa vatten från under durken.

Den 15 januari tvättade jag för första gången på resan. Lennart tvättade sin tvätt dagen före. Han tog in sin tvätt när vi skulle lägga oss, från där det hängt över relingen. På natten när jag skulle upp och gå på toa, slog jag i huvudet i ett av hans stenhårda frusna byxor. Inne i båten!

I Marseille får vi antagligen ta upp båten för att täta läckaget och se på skadorna som isen orsakat. Bertil ser fundersam ut, det betyder förmodligen att han är bekymrad.

Jag är förkyld. Det har huggit till i öronen också, men det verkar som jag klarar mig från de evinnerliga öroninflammationer jag brukar få. Har som tur är med mig medicin för öronen, som man sköljer det infekterade örat med. Jag tål ju inte penicillin.

En av de sista slussarna på Rhen-Rhone...

På väg ut ur Rhen-Rhone, större sluss skymtar...

Efter 7 dagar och 115 slussar kom vi äntligen ur den lilla trånga grunda men vackra kanalen Rhen-Rhone, ut i Saonfloden. Den sista tanken bensin är på upphällningen. Konserverna och riset räcker kanske 3 dagar till. Bensin, mat, pengar… slut. Just nu står vi still och ser att slussen tänt gröna lampan så att vi skulle kunna bege oss dit, men vi sitter fast i isen. Måste vänta på att en pråm ska komma och bryta is åt oss så vi kan fortsätta nedåt floden. Vi räknar med att komma till Marseille om ca 2 veckor. Här kommer Bertil! Kram!

Hej Broder! Skulle du vilja ha vänligheten att ordna så att en flicka vid namn Birgitta Bjarnar som bor på Nordostpassagen 75 i Götborg, får en bukett blommor den 14 februari. Hon fyller 23 då.

Äntligen har vi kommit in i det riktiga vinlandet. Whiskyn tog slut för några dagar sedan, så nu är det vin som gäller. En flaska kostar bara 3 kronor. Raili skriver ju om allt annat så då gör inte jag det. Sköt om dig, men det brukar du ju. Din Broder, Bertil.

10 Januari 1980 Mulhouse, Frankrike

19 Jul 2010 Kommentera

av samuraili i Med Segelbåten Osten till Västindien 1979-1980

Bosse! Vi har fått bogsering ända från Duisburg. Den 4 januari,  280 km senare när vi nått Gustavsburg som ligger nära Mainz, upptäckte Lennart att det skett en mindre katastrof! Andra dagen vi hängt på Isenbüttel var det så där underbart soligt och fast det var kallt och snö på bergssluttningarna, kändes det som ett litet löfte om värme. Vi skulle ju till Karibien, solen! Men sedan dess har vädret varit mer eller mindre deprimerande, långt från drömmar om sol och bad. Tredje dagen var det snöstorm. Det blev en riktig plåga att stå sin entimmesvakt. En av morgnarna tyckte Bertil så synd om mig att han stod två timmar, han väckte mig inte när det var min tur. Samma morgon uppdagades katastrofen. Lennart försökte starta motorn, men det gick inte, den var dränkt av flodvattnet, jag förstår inget om motorer, men av killarnas kroppsspråk att döma var detta inte bra. Nu kom vi inte längre för tillfället, bara vi inte skulle bli stående där hur länge som helst. Lennart skulle börja se över motorn, och vi andra begav oss till stan för att bunkra mat. På en bensinmack frågade vi om vägen till en stormarknad, en dam hörde oss och erbjöd skjuts.

En av många bogseringspråmar på resan

Lennart fyllde 29 år den 5 januari och jag bakade tårta.  Vi har inte mycket pengar, men det har gått förvånansvärt bra ändå. Ungefär 1000kr till mat, vi är 4 personer och har nu varit på väg i 3 veckor. Bensin har däremot gått åt en del, har kostat lika mycket som maten.

Stämningen ombord är lite ansträngd ibland. Nu är vi två som retar oss på André. I början tyckte jag väldigt bra om honom, och kunde inte förstå varför Lennart retade sig på honom så mycket, men nu känner jag likadant. Men han ligger bra till just nu. Han borstade tänderna den 5 januari.

Den 6e januari ville motorn fortfarande inte starta. Vi andra drog ut på stan igen för att ringa hem. Det är lite synd om Lennart som ensam kan det här med motorer.

Bertil är en spelevink.Vad är det med män egentligen – hur kan det vara kul att gå på ett broräcke? Det var långt ned till vattnet och jag blir yr bara av att se andra balansera.  Jag var arg. Han ville ha öl – vilket jag hade sagt att vi inte behöver – då skulle han komma ned. Vi köpte en 8-pack öl på macken för 5 mark. På hemvägen spelade han pajas igen, den röda mössan åkte av för varje passerande kvinna eller flicka, och han bugade djupt varje gång. Suck. Å andra sidan, vore resan inte så kul utan hans spexande, även om vi ibland blir ganska trötta på honom.

Lennart mekade med motorn ytterligare en dag, och den 7 januari var vi äntligen på väg igen. Vi fick ganska omgående lift med pråmen Vera. Men det blev bara för några timmar,  i Ludvigshaven fick vi återigen vifta med tummen.

På vägen dit passerade vi en anläggning som såg mäktig men skrämmande ut. Jättestort, såg ut som en fabrik men den hade inga skorstenar, det var nog det som var oroväckande med byggnaderna, förutom att den var helt tyst, industrier brukar ju mer eller mindre låta på något sätt. Killarna trodde att det var ett Atomkraftverk. Något sådant hade jag inte sett förut. Men om några veckor ska vi rösta om vi vill ha det hemma eller ej.  Vi kan rösta ja, nej eller kanske skrattar killarna åt. Själv har jag aldrig röstat, och vet inte mycket om politik eller sådant som man ska rösta om.

Vyerna är inte lika häftiga och vackra som förut, det gör vaktturerna tråkigare. Men det har blivit lite mildare. Mest märks det av att man inte längre fryser så kopiöst på nätterna. Vi har haft mycket kallt inne i båten under ett par veckor, och klätt oss i allt vi kommit över, sovit tätt inpå varandra för att behålla värmen. Gasolen har vi slösat på, haft ugnsluckan öppen och gaslågan på för att hålla minusgraderna utanför. Ändå har det blivit istappar i luckan till sittbrunnen, den har frusit fast ett par gånger. Det är inte lika fuktigt ombord heller. Det har varit så mycket kondens på väggar och durk, man blir inte längre blöt om strumporna om man inte har skor eller stövlar på sig. Vi närmar oss solen!

På eftermiddagen den 7 januari, i Ludvigshaven fick vi lift med en tysk pråm som heter Greifenstein. Det gick undan, så fort hade vi inte gått med de andra pråmarna. 13km/h! hisnande! Det var bara 7 mil kvar till franska gränsen. Vi har lärt oss av misstaget med motorn, och Lennart har demonterat avgasröret, vilket vi ska göra varje gång vi bogseras. Detta var orsaken till att det kom in vatten i cylindrarna.

Bertil har varit magsjuk, men vägrade stanna i kojen. Inte bara pajas alltså, tjurnackad också.

Greifenstein skulle vika av in i en flodförgrening som vi inte skulle till, så den liften blev kortvarit också, bara några timmar. Men snart hade vi fått napp igen, denna pråm var från Schweiz och hette Express 68. Det gick inte så fort, men de skulle till Basel som är förbi vårt mål Mulhouse. Där  stannar vi till för att invänta på lite mera pengar från Per innan vi ger oss på bergsklättring med vår båt.

Vi har varit på riktigt bra humör ett par dagar alla fyra. Jag har kunnat stå ut med André, och han med mig. Det verkar som om våra känslor är besvarade. Vi hyser varm antipati mot varandra. Jag tycker att han behandlar mig förnedrande, och påpekar hela tiden att jag som inte ens har studerat kan ju inte någonting om världen. Han har en poäng, men det erkänner jag aldrig – och man är väl inte mindre värd för det. Killarna har alla tre studerat och blivit något. Men det ska inte betyda något här på båten, jag tänker inte tvätta deras kläder eller sköta matlagningen bara för att jag är en tjej som inte studerat efter grundskolan! Därför tycker jag att vi har en bra rutin ombord. Alla turas om att laga mat, tvätta och ha vakt. Det blir ännu mera strikt med det när vi seglar. Det bästa vore att helt nonchalera André, men det är svårt. Jag blir faktiskt mer irriterad på att inte klara av att vara lugn och sansad, som Bertil och Lennart kan. Jag blir så arg. Häromdagen sa André att jag svär för mycket, att jag använder ordet piss för mycket, och det är osmakligt och äckligt att tjejer gör. Jag ansåg att mina pissord i alla fall inte luktade något, själv gick han ju omkring och fes dagarna i ända. Och hoppade över tandborstningen ganska mycket. Jag bestämde mig för att lägga in pissord lite oftare. Det känns egentligen inte bra att skriva skit om honom så här, men i en dagbok skriver man ju allt. Detta är min dagbok. Lite bättre samvete.

En knapp mil från Franska gränsen såg vi poliser köra längs kanalen och spana. Vi var inte så intressanta för de kontrollerade inte oss. Ändå måste det vara ganska ovanligt med en segelbåt här mitt i vintern. Tyska tullare steg ombord och kontrollerade våra pass. Men någon stämpel fick vi inte. Tråkigt. Jag fick hålla i rodret när vi passerade gränsen. En ära. Det ser likadant ut på franska sidan, och det är lika kallt.

Vintrigt och kallt, men vackert

Vi fick inte gå in i första franska slussen med en gång. Tankbåtar har företräde, och samtidigt med dem kommer inte bensinmotorer in förklarade de. Därför fick vi släppa taget om vår välgörare Express 68. På andra sidan slussen frågade vi en tankpråmbesättning om bogsering, och det gick de med på. Kanske det inte är så viktigt det här med bensinmotorer i samma sluss, trots allt. Tankpråmar för passera slussar även på nätterna, då övriga båtar får vänta till morgonen. Men ingen stoppade oss som hängde i tamp efter Gefo Tank. Den är 158 meter lång och 9 meter bred! Har vi tur kommer vi långt med denna. Men slussarna har två ingångar, en med 20 meter bredd och en på 12meter. Så länge de öppnar den bredaste får vi också plats. Dygnet runt vakter. Det är försmak på seglingen sedan, men då kommer vi att hålla 4 timmarsvakter i stöten och 12 timmar frivakt, nu blir det bara 3 timmar sömn mellan vakterna, och tider tycks stå stilla den timman man sitter i sittbrunnen och fryser.

9 januari var samåkandet med tankpråmen över. Vi hade fått så snabb färd att vi tyckte de var värda vår sista flaska whisky. Jag fick gå och lämna den till dem. När jag sedan satte mig och dinglade med benen över slusskanten väntandes på vår lilla båt, såg jag att Bertil filmade när de närmade sig. Vi har en Super8 kamera, men bara två filmrullar. Kameran kostade 800 kronor och en film kostade 40 kronor, Jag hade inte råd att köpa fler. Det var ju redan en halv månadslön! Kanske kommer det bara bli dessa två filmrullarna, det är bara några minuter långa.

Idag, på min 19e födelsedag 10 jauari kom vi till Mulhouse. Jag fick presenter! En blomma, choklad, godis och en pincett! Jag har klagat på att jag glömde ta med en sådan för att kunna plocka ögonbrynen. Gulligt av dem, men något pinsamt. En pincett för det ändamålet kändes inte på sin plats här.

Inne i Mulhouse körde vi genom stan i en liten kanal med stenkanter och den minsta lilla söta sluss jag sett hittills. Den sköttes manuellt av en gammal man. Vi väcker ganska stor uppmärksamhet, många tittar på oss från sina fönster i husen som kantar kanalen. En segelbåt mitt i vintern med svensk flagga i aktern. Vi letade upp ett postkontor så vi kunde ringa hem. Jag hade tänkt bli gratulerad, men ingen svarade.

Vi har nu kommit in i nästa lilla puttesluss. Lennart står ute och styr just nu, Bertil kokar havregrynsgröt och jag är sprickfärdigt kissenödig! André håller på att försöka få bort stoppet i toaletten som han ställde till med. Jag kniper, det går inte att sätta sig över relingen nu, vi är mitt i en stad och det är folk överallt!

Nu börjar klättringen i Rhen-Rhone-kanalen upp på ett berg och sedan nedför…

Nu har jag annat att koncentrera mig på Bosse. Kram. Raili

ps. här kommer Bertil:

Hejdö! Det börjar bli kris! Snuset är slut sen en vecka och whiskyn på upphällningen. Hur mycket ska en stå ut med?! Hälsningar från en döende Broder.

2 januari 1980

18 Jul 2010 Kommentera

av samuraili i Med Segelbåten Osten till Västindien 1979-1980

Hej och Gott Nytt År! Ett nytt årtionde! Jag har ännu inte postat det förra brevet. Det slutade med att vi blivit tipsade av polisen om var vi kan hitta en dusch. Jag hade hoppats på ett hett bad men det fick duga med dusch, och det gjorde det! Seglarklubben låg ett par mil väster om Dortmund. Innan vi återvände till båten unnade vi oss några öl, vilket vi egentligen inte hade råd med. Ölen var starkare än vi är vana vid, 9% och de kostade 1.90 D-Mark för en flaska. Det blev inte så många öl men tydligen räckte det till, för när vi skulle gå ställde sig Bertil och bugade teatraliskt mot de återstående gästerna på seglarklubben, vände sig käckt om och snubblade över ett bord. Vi gick ut åtföljda av högljudda skrattsalvor. Vi var nog inte helt ledsna själva, bara Bertil själv verkade tycka att det var pinsamt.

Bertil i slussen

Följande morgon, som var en söndag, var vi på väg igen redan klockan 5. Bara 7 slussar återstod till Rhen, men slussarna stänger klockan 13 på söndagar. Trots den tidiga starten hann vi bara med tre slussar pga den täta trafiken och köerna vid slussarna. Men vilka enorma slussar! 7-8 meter i nivåskillnad.

Lennart har vakten

Bertils tur att ha den en timma långa vakten - iskalla pinan

På nyårsafton kom vi till Rhenfloden vid Duisburg. André gick runt till pråmar för att höra om vi kunde få lift med någon. Gasten på pråmen vi lade till bredvid trodde att vi kunde få följa med till Maintz, men han ville inte lova något säkert då kaptenen måste godkänna det först. Han skulle komma på kvällen den 1 januari.

Vilket party vi hade på nyår! God mat, öl, snaps, champagne och whisky. Det blev lite för mycket för mig redan klockan nio på kvällen, då jag somnade efter att fiskarna hade fått ta del av nyårsmaten. Jag är verkligen inte van vid sådant här. (Vad skulle de nu säga, TR skyddskommitté, det var ju alternativa avslappningsmetoder vi skulle finna framför alkoholen). Vid midnatt försökte de väcka mig för att skåla in det nya årtiondet, men jag var inte så intresserad av det. Någon försökte dock hälla en droppe skumpa i munnen på mig, men det hamnade inte där, i öronen dit det rann gjorde den definitivt ingen nytta. I alla fall inte på mitt humör. På nyårsdagen hade vi sovmorgon, något annat kunde vi inte göra eftersom väntade på besked om bogsering eller ej. Bertil, André och jag gick över till gasten på pråmen och bjöds att dricka öl. Jag var inte intresserad alls, pyton som jag mådde efter gårdagens äventyr. Killen verkade vara rasist, då han snackade om Hitler vad jag uppfattade i positva ord. När han sedan slog på TV:n och John Wayne bredbent stående vid en bardisk beställde whisky på tyska, fick jag nog och gick tillbaka till båten och Lennart. Bertil och André kom sent på natten, jag vaknade till av av att Bertil matade fiskarna denna gång.

En av de största slussarna

Så i morse fick vi besked om att vi inte skulle få haka på denna pråm. Skitsamma kaptenen var säkert också nazist. Vi var lite nedstämda allihop när vi lade ut, och mtorn kämpade tungt uppför floden. Motströmmen var verkligen kraftig, bensinen skulle gå åt till knappt någon nytta! André tyckte jag skulle ställa mig på fördäck och lifta, gärna lite mer lättklädd eftersom jag är tjej, det skulle gå lättare att få bogsering resonerade han. Jag vägrade naturligtvis, och var mer än vanligt irriterad på honom. Han och jag är inte de bästa vänner. André fick själv ställa sig i fören med tummen i vädret och bogsertampen i handen.

Railis vakt

Det kom en riktigt stor pråm förbi oss. De såg vår belägenhet och Andrés tumme, och gasten ombord gav tecken åt oss att kasta linan. Äntligen! Nu går det undan!

Vi har passerat Köln. Bertil och Lennart var på däck och ropade upp oss för att titta på Kölnerdomen. Den är mäktig. Det är något speciellt med kyrkor, även om jag inte alls är religiös, känns det mäktigt att vara i en stor fin kyrka.

Min första vakt denna etappen började kl 18. Jag har bakat på eftermiddagen och vi hissade iväg ett tiotal frallor till besättningen på pråmen Isenbüttel. Vi fick besked om att pråmen skulle köra hela natten. Var fjärde timme har vi vakt. Det är så kallt att man inte klarar att sitta stilla i sittbrunnen längre än så. Man måste ju sitta där och hålla i roderkulten och glo.

Isenbuttel

Jag klädde på mig alla kläder som bara gick att få på och påbörjade min andravakt kl 22. Där satt jag, stirrade i det strömmande vattnet. Besättningen på pråmen ropade något till Bertil, jag förstår inte tyska så jag vet inte vad de pratade om. Efter en stund tittade Bertil ut och undrade om jag skulle sitta där länge till eller om jag skulle komma och dricka varm te med dem innan de skulle lägga sig för natten. Skulle inte jag också lägga mig eller var det så mysigt därute… Vi stod still, och skulle göra det till kl 5 på morgonen, som besättningen hade ropat tidigare och som jag inte förstod. Den starka motströmmen och mörkret gjorde att jag inte reagerat på att vi stannat. Det är, misstänker jag, inte sista gången de driver med mig. Men den som skrattar sist…!

Eftersom det var min vakt som stod i tur, var det jag som gick upp kl 5. Det var fortfarande mörkt, denna tidiga vakt var inte särskilt kul. Jag kokade havregrynsgröt åt de andra innan jag lade mig att sova igen strax efter kl 6. Det kändes som jag bara blundat en stud när det var dags igen. Kl 9 började nästa vakt. Denna gången var det underbart ljust och jag glömde snart min trötthet. Solen sken från blå himmel. Vi har passerat de grå tråkiga vyerna i Ruhrområdet för länge sen, och killarna säger att det nu ser ut som i filmen Sista färden längs floden om man bortser från slott, borgar och ruiner. Jag får väl se den där filmen nån gång. Det är höga sluttningar med snötäcke. Gamla slott och ruiner hör visst inte till filmens scenarier, men här finns de och det är otroligt vackert. Vi är på väg att passera Koblenz, och nu är det inte långt kvar till Mainz. Sedan är det dags att lyfta tummen igen, för att få lift med någon annan pråm. Strax innan Basel ska vi ta in på en liten kanal som heter Rhein-Rhone, som mynnar ut i Rhone. Vi är med andra ord snart inne i Frankrike.

Vi planerade inte att ta kanalerna i Tyskland och Frankrike från början, så vi har bara sjökort över kusterna och Biscayabukten, men vi har en gammal skolatlas att följa floderna och kanalerna på. En sån där med röda pärmar.

För en stund sedan krängde båten till kraftigt, så att min gitarr ramlade ned och i huvudet på den sovande André som vaknade med ett vrål. Bortsett att det var synd om gitarren, gjorde detta mig på gott humör för den dagen. Jag retar mig tydligen mycket på honom. Det är nog inget allvarligt, jag kan inte direkt påstå att det är något speciellt, han är bara tacksam att reta sig på. Han blir så härligt irriterad då. Annars vore det väl inte mening med det? För dig kan jag erkänna att han retar mig till vansinne och verkar tycka det är minst lika kul som jag när jag retar honom. Men det är en utmaning i sig, att försöka att inte visa något. Inte lätt bara.

Bertil

Bosse, ursäkta min skrivstil, fingrarna är blåfrusna det går långsamt att skriva då de inte riktigt lyder. Bertil hälsar att vi har sol för första gången sen 19 december. Härligt. Han står på däck och sjunger och ser lycklig ut. Lycka till med din tenta, det är väl nu snart du skulle skriva? Kram. Raili

1979-12-29 Dorsten, Hemer kanal

16 Jul 2010 Kommentera

av samuraili i Med Segelbåten Osten till Västindien 1979-1980

Dessa oumbärliga pråmar!

Hejsan magister Bosse!

Nu sitter jag här igen och skriver, inlindad i en filt och en stor varm kopp te framför mig. En timmes vakt ute är bakom mig. Brrrr, kallt! Man klarar knappt mer än en timme åt gången, sedan måste man få värma sig.

Det blev ett längre uppehåll i Oldenburg än vi väntat oss. Slussen öppnade inte för oss förrän den 27e. Där gick en hel dag alltså. André och jag gick på stan, då vi postade bland annat mitt förra brev till dig. Inne på järnvägsstationen var ett café öppet, där vi tog oss en fika. Fick dåligt samvete av att äta en liten tårtbit, när Bertil och Lennart var ombord och inte fick ta del av detta. Vi traskade omkring och tittade på stan och hamnade i en park med fågeldammar, och där fanns också gäss. André fick för sig att vi skulle fånga en gås till middag. Han försökte, men fick inte tag i någon. Det var ju lite pinsamt också, folk undrade vad vi höll på med.

Från Oldenburg fick vi lift med en pråm. Det sparade oss en massa bensin. Pråmbesättingen fick en flaska whisky av oss som tack, och de gav oss kotletter. Mmmm. Vi stannade i Meppen för natten. Bertil och André hade sin vanliga kvällslek: vems fis varar längst – 2, 5, 10 sekunder…. de är mycket roade av detta.

När vi kom iväg från Meppen vet jag inte, för jag sov. Vi stannade i Lingen för att handla. Mängder av konserver, kött och grönsaker. Jag ville baka bröd, så vi köpte vad som behövdes till det. Brödbakning tillhör den avdelningen som jag inte har erfarenhet av, men det gick tydligen att äta. Det blev en sockerkaka också, sådana kunde jag baka med förbundna ögon. Den blev lite svart, men dög ändå för den tog slut. På nyårsafton ska de bli riktig tårta. Vi har handlat skumpa, öl och snaps – fast jag protesterade. För de pengarna kunde vi ätit en hel vecka! Vi har många anledningar att festa de närmaste veckorna. Nyår, Lennarts och min födelsedag. Jag fyller ju 19.

Vi passerade Münster nån gång på dagen. För en liten stund sedan hade vi polisbesök ombord. Lampan där fram i båten lyste inte. (lanterna i fören ska man visst säga, men jag säger som jag vill, bara för att de är så påstridiga om det, man kan väl inte kunna allt på en gång!). Poliserna beskrev hur vi skulle hitta en båtklubb längre fram, där vi skulle kunna duscha. Ja, för det har vi ju inte gjort på ett tag, och det kände väl poliserna. Det har varit julhelger, då badhus inte har varit öppna. Vi har vaskat oss väldigt hjälpligt i ett litet handfat med tvättlapp och ljummet vatten. Det är så kallt, att det ångar från munnen inne i båten, man kan inte klä av sig och tvätta sig ordentligt. Min högsta önskan är ett hett bad! Men ändå, det är förvånande hur snabbt man ändå vänjer sig vid att vara smutsig.

Jag får förresten ha vakt på däck helt ensam. Men oroliga är de allt även om de inte erkänner det. I tid och otid dyket ett huvud upp i sittbrunnen och någon frågar ”Hur går det?”. Ganska irriterande faktiskt. Som om jag inte skulle kunna tala om i fall det skulle hända nåt.

Vi kommer att stanna i närheten av Dorsten ikväll. Imorgon når vi fram till Rhen. Där måste vi börja lifta, något annat alternativ finns inte. Motströmmen i Rhen är så stark att vår lilla motor inte kommer att kunna hålla oss stilla ens. Idag är det inte riktigt lika kallt som det varit ett tag, men du skulle bara veta vad vi pratar och drömmer om sol och värme! Nu tog teet slut. Det blev liksom kallare med en gång. Knäckebrödet jag tuggar på är mjukt, det är så fuktigt ombord. Jag är lite orolig för gitarren. Nu känns det som att det inte var någon bra idé att ta med den, skulle skaffat en billigare sak. Hoppas den överlever. Jag har inte spelat så mycket på den, verkar inte som det uppskattas så mycket. Jag kan ju inte så många låtar heller, och det är lite si och så med takten. Det är synd att Ivar inte följde med nu, han skulle det men ångrade sig när det väl var dags. Han är ju så duktig på gitarr och kunde ha lärt mig.

Jag har försökt att skriva nån slags dagbok, men det går inget vidare. Det här är roligare. Du måste se till att spara breven så jag kan få kopior på dem sedan. Ha det så bra, här kommer Bertil.

Hemer kanal och sluss, 30/12. Käre bror, GOTT NYTT ÅR! Julen var god hoppas jag. Vi hade toppenstämning då. Jag utbringar din skål kl 24:00 för att fira in det nya årtiondet. Stämningen ombord har sjunkit något. Lennart och André smågnatar på varandra, det är tur att Raili är med, hon håller humöret uppe, i alla fall mitt. Fast hon vill ha havregrnsgröten serverad på sängen (kojen). Hon har fått lägga till själv idag, det gick bra. Båten är hel fortfarande. Det börjar bli enformigt det här, bara ö-ö-ö-ö-ö-ö-ö-ö (motorljud) hela dagarna och en massa slussar. Ändå har vi inte kommit till de slussrikaste områdena ännu. Ska försöka börja motionera lite på kvällarna, jogga en liten runda. Hur har du det själv med motionen? Arbeta inte för hårt nu, åk till Köpenhamn och Lund då och då, bara ta det lugnt ibland. Jag har inte druckit någon whisky sen sist (igår), måste ta det lugnare med den varan. Fast imorgon blir ju en sån dag igen, eller hur? Vi har nu kommit till det smutsiga och illaluktande Ruhrområdet, vädret är som omgivningarna, grått och kallt. Stora svarta berg av slagg täcker kanalkanterna. (Om man får överdriva lite) Vi har planerat att gå via Rhen och Moselfloderna upp till Rhone. Det verkar ta lite längre tid än beräknat att komma till solen. Sköt om dig Broder. Din tillgivne Bertil

25 december, Oldenburg

15 Jul 2010 2 kommentarer

av samuraili i Med Segelbåten Osten till Västindien 1979-1980

16 December, avsegling utan Raili

Bosse! 1979-12-25

Här är jag nu, och det är svinkallt! Just nu sitter vi inne i båten. På bordet står den lilla plastjulgranen som jag hade med mig. Stämingen är hög, men Beatles ger den inte julprägel precis. Lennart snarkar lite i otakt, André försöker hänga med i texten till Yeasterday med varierande resultat. Bertil har en Kalla kårar i knät men han läser inte. Vi småpratar lite medan jag sitter här och skriver till dig.

Utanför båter ligger vattnet spegelblankt, och stadens ljus speglar sig i dess yta. Andra båtar, mest pråmar, guppar runtomkring oss, det är mörkt så man ser bara dem som svarta skuggor. Det är ganska idylliskt just nu. Rofyllt.

Det är hemtrevligt härinne med julgran och allt, men ordningen är inte så god. Det finns så lite plats och vi har så mycket utrustning och proviant med oss. Maten smakar, fast det är ganska enkelt. Ris eller pasta med kött, fläsk eller korv.

Julaftonen var underbar! Vi frossade i julskinka, köttbullar (som jag glömt salta), kryddsill, ost, julbröd, öl och whisky. Efter maten gick vi ut på stan för att leta reda på en telefonkiosk. Vi ville ringa hem och önska god jul och berätta var vi är. Bertil och jag gick på midnattsmässan i Lutherska kyrkan. Det var så varmt och gott därinne, jag förstod inte ett ord av tyskan så jag somnade med huvudet på Bertils axel. Bertil berättade sedan att folk omkring oss viskat om whiskystank. Vi var ju heller inte direkt finklädda, så de trodde förmodligen att vi var hemlösa eller nåt.

Dagen efter var det kö till den lilla toaletten. Ingen av oss var bra i magen. Pinsamt med så litet utrymme där vi alla kunde höra alla ljud från toaletten. Jag har aldrig varit med om detta, men de andra verkar inte tycka att det är konstigt alls. Så det är väl bara att se ut som att det här är helt normalt även i min vardag.

Men nu ska jag berätta om hur vi hamnade här. Jag kom ju inte iväg med båten från början. Trodde inte vi skulle komma i väg innan nyåret ens, då vi inte seglade den 12e, så jag åkte till Helsingborg. Sedan ringde de den 16e och sa att idag seglar vi, är du klar? Det var jag  ju inte förstås, så det bestämdes att jag skulle åka tåg till Kiel eller var det nu skulle bli lämpligast. Jag skulle invänta att de ringer mig och sedan ta tåget dit.

Mamma och pappa körde mig till stationen i Helsingborg. Det var hemskt. Mamma kämpade verkligen, men klarade inte av det och började gråta. Pappa kramade mig. Det var ännu hemskare, därför att han aldrig vad jag minns kramat mig förut. Ritva och jag brukar ofta krama honom, men han har aldrig kommit själv. Det är väl inte manligt, eller nåt. Att han nu kramade mig innebar ju att han också var upprörd. Ingen sa något, vi bara kramades och så kom tåget och jag åkte. De stod kvar… jag har inte tänkt på det, men det var faktiskt första gången jag åkte i väg så långt från dem. Ingen vet ju hur det kommer att gå heller, om vi kommer hem igen. Jag borde inte tagit på mig mascara den dagen.

Per och Mikael följde med mig till Köpenhamn. Jag hade inte ätit på hela dagen. Det heter resfeber sa Per. Men inte bara det, de tvingade mig ringa till SJ för att fråga när tåget till Hamburg skulle gå. Jag har så svårt att ringa, det är jättejobbigt att prata i telefon med främmande människor. Jag vågar ju knappt fråga folk på gatan om vägen eller någonting. Per tyckte att om jag inte vågar ringa, hur ska jag då våga segla till Västindien. Så jag ringde.

På Köpenhamn järnvägsstation träffade Per en kompis lillebror, som skulle åka med samma tåg som jag. Vilken lättnad! Vi hade jättetrevligt hela vägen. I kupén fanns också en finsk flicka och två stockholmare. Sätena var utdragbara, så att det blev britsar man kunde ligga ganska bekvämt på. Vi sov inte mycket, bara pratade nästan hela vägen. Jag gick av i Hamburg klockan 6 på morgonen, de andra skulle fortsätta till Paris. De hjälpte mig att få bagaget av tåget, sedan åkte tåget vidare och jag kände mig enormt övergiven. Visste inte riktigt vad jag skulle göra, biljettförsäljningen hade inte öppnat, jag hade bara svenska pengar på mig, och fick vänta till klockan åtta innan banken öppnade. En konstig man följde efter mig hela tiden, så jag vågade inte gå någonstans där jag skulle bli ensam med honom. Hade inte orkat gå omkring heller, ryggsäcken vägde bly, och jag hade dessutom två tunga kassar med julmat och annat att släpa på.

Jag skrev Brunnsbüttel på en lapp och visade i biljettluckan. Så himla nervöst att behöva byta tåg två gånger! Vilken tur att jag jobbat på tåg i Sverige ett halvår! Jag hade aldrig tidigare åkt tåg. Just då kändes det som jag inte gjort nästa någonting alls viktigt och användbart tidigare i mitt liv, jag kunde ju ingenting om världen! Men människorna såg ju ganska lika ut dem som bodde i Sverige. Ett gott tecken.

På det första tåget var det en engelsman som antagligen såg hur osäker jag var, och bad att få se på min biljett. Han förklarade att han skulle åka samma väg nästan hela vägen. Lättnad! Även över att jag nu för första gången använt den lilla engelska jag kunde. Och han förstod vad jag sa! Jag läste ju inte engelska i skolan förrän i högstadiet och då var det nästan omöjligt att hänga med de andra. Det var svenska på schemat i stället för engelska i mellanstadiet. Men vilken tur att jag skaffade mig brevvännerna i Indien och Japan, de skrev dålig engelska också, men man lärde sig ändå en massa.

Kl 10 var jag framme i Brunnsbüttel, och ringde det nummer jag fått av Bertil tidigare. Det var till en skeppshandlare som lovat meddela killarna när jag ringde. Jag förstod inte vad han sa, men han verkade förstå vem jag var, för efter en liten stund kom Bertil till stationen och hämtade mig. När vi ätit kastade vi loss me den gång. Det var min allra första seglats! Det var ordentlig sjögång. Men jag var inte medveten om någonting den dagen eftersom jag inte sovit mycket på ett helt dygn, därför somnade jag direkt och var i det närmaste medvetslös under hela färden.

Vi skulle in till kanalingången i Ottendorf. Men den missade vi av någon anledning. Skeppshandlaren hade tydligen ringt en kompis som äger en seglarskola i Cuxhaven, som om han gissat att vi skulle missa Ottendorf. Det var mycket riktigt till Cuxhaven vi kom, och denne Ralf mötte upp oss där. Han skulle komma tillbaka på morgonen, det var sent.

På morgonen funderade Bertil på att vi skulle segla till Le Havre och ta oss in i de franska kanalerna direkt. Ralf tyckte inte alls det. Han övertalade oss att ta oss tillbaka till Ottendorf för att ge oss in i de tyska kanalsystemen där. Kanske litade han inte på oss, för han seglade med oss dit, och hjälpte till att ta ned masten innan han åkte hem med sin fru som kommit dit i bil för att hämta honom. Vi fick övernatta i Ottendorf, för slussen öppnade inte förrän på morgonen. Det blev en tidig start och vi var i Bremerhaven k 15:30. Där tog bensinen slut, och det blev också där vi firade julafton. I morse kl 11 lämnade vi Bremerhaven och är nu i Oldenburg 60 km längre in i kanalsystemet.

Nu är det midnatt och dags att få lite sömn. Det blir en kall och lång dag imorgon. Hälsa alla på TR! Många kramar från djupfryst besättning på Osten. (Västindien känns långt borta.). Raili

ps. här följer brev från Bertil.

Kielkanalen 18 december 1979